Så länge som jag kan komma ihåg så har det varit såhär. Nu är ju tiden annorlunda och tekniken går ju framåt, bra tycker jag. "Problemet" är inget jag har tänkt på väldigt länge men för några veckor sedan på jobbet så var det en arbetskamrat som var som mig.
Det är ju alltid skönt att vara minst två om en sak, man kan stötta varandra. Det är det här med klumpar i saker, undangömda saker, saker man inte ser. E på jobbet mosar sin gröt, några skrattar men jag vet vad han går igenom, i´m the same, finns inte mycket som är värre.
Mamma gjorde hemmagjord jordgubbssylt, när burken var tom så fanns det gubbar kvar i burken, allt annat var borta. När jag köpte yoghurt så silade jag den för att bara få kvar det göttigaste, klumpfritt, mmmmmm. Sen kom det en lite dyrare sort, gjord för barn och sådana som mig yoggi junior, ABSOLUT KLUMPFRI.! Nu finns det ju örti olika sorter, bara att frossa å hälla i sig.
Sen är det det här med kakor och bröd, folk ska slänga i än det ena å än det andra, soltorkade tomater, massa olika nötter å russin. Man tar ett bett, tänderna och tungan känner direkt att det ligger nått skit som inte hör hemma där, spotta ut å börja om.
Det finns bara ett ställe där det får finnas klumpar, det är tom bättre och godare med klumpar, vad kan det varar....?
RRRRRRRRRRRRRRR (trummvirvel)
Potatismos, japp, potatismos. Där får det vara klimpar, klumpar, det är det som gör att moset får karaktär......
