Såååååå, ska vi göra ett litet försök att starta upp här med en liten bekännelse. Känns ju lite konstigt å blottlägga mig såhär men nu kör vi, bekännelse No1....!
Jag älskar ränder, älskar älskar ÄLSKAR ränder, allt blir bättre, allt blir finare, allt blir lättare med just ränder, lr..?? Jag har alltid varit dragen till dem men som vanligt var man lite sen, har en kompis som fatta det där långt före mig. Allt han köpte var randigt, han kanske är 1.90 lång så jag tänkte att han kanske inte ville va så lång och ränderna kanske skulle göra honom kortare, eller iaf få honom att se lite kortare ut. Detta funka ju inte så bra, han var och såg ut som han var 1.90 ändå men han var alltid så randigt snygg.. Dessutom är han gay så jag tänkte att det kanske var nått som dom har ensamrätt på just det randiga, nu vet jag ju bättre..
Sen så hände nått som jag aldrig kunde tro, jag fick ett bevis varför längtan till ränderna alltid funnits där. Fick se rörliga bilder på mig själv som liten, riktigt liten, bilderna var ifrån när jag fyllde tre år och pappa filmade mig med en super 8 kamera...?
Filmen som rörde sig utan ljud, lr det var faktiskt ljud, killen som hade gjort sig besväret att lägga över allt på en dvd hade även lagt på ljud i form av en panflöjt som spela soundtracks från olika filmer, sådär bra asså.. Vad var det jag såg nu då...? Jo en liten ultraljus kille med en härligt randig pyjamas på sin tre års dag sittandes på ett härligt 70-tals täcke, hela livet låg öppet och jag fick en brandbil som finns kvar än idag.. Nu vet jag varför och jag bär stolt upp alla randiga plagg, randigt is the shit, stripe is right..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar