Finns så otroligt många där ute som går runt och mår yberkass, då menar jag inte dåligt i form av en förkylning utan jag menar psykiskt skitilla. Kan va allt ifrån dödsfall, jobbet, sitt förhållande + 1000 saker saker till, ibland vet man inte alls varför, man bara mår dåligt, kan va litet, kan vara stort.
Min första riktiga dipp var för 4-5 år sedan, då hade jag gått runt och mått dåligt i något år, sa det ofta till folk men tog inte alls tag i det. Jag skötte mitt jobb, gick dit och jobbade, åkte hem och sov så så höll det på. När helgen kom så var det fest fredag och lördag för att orka, söndag var ångestens dag BIG TIME..! Så här höll det på ett bra tag innan jag gick i däck, var massa orsaker som drog mig långt ner under isen, det var dödsfall, oavslutade förhållanden, avslutade förhållanden, för mycket fest, för mycket tankar(är en tänkare), åt och sov väldigt dåligt, fick något som kallas finansfobi, en skräck över brev och räkningar och det gav ju mig bara ännu mer ångest eftersom jag sket i att betala det som skulle betalas.
Snöbollen blev en lavin eftersom jag inte tog tag i det. Till slut blev allt ohållbart och jag sökte hjälp, blev 100% sjukskriven och fick mediciner mot depression. Varför jag inte gick dit tidigt var för att man inte orkar bry sig, inte orkar ta nått beslut, skamkänslor. Va 100 % sjukskriven i 4 månader, sen 50% i några månader, sedan 25% och till sist mådde jag så bra så jag kunde återgå till livet och jobbet, blev ju tillslut så bra så jag vågade bryta upp från allt. Sa upp mig från mitt jobb utan någon plan, flyttade till Göteborg utan någon plan och jag tycker att det gick ganska så bra, får ändå en obehagskänsla varje gång jag återkommer till Trollhättan, får den där känslan att här mådde jag inte bra, inte bra alls.
Sen var jag nära att halka dit igen förra sensommaren men visste så mycket bättre, va ett förhållande som tog slut och höll på att putta mig över kanten än en gång. Det tog en månad där min kropp va i kaos och jag började känna igen mönstret, tog då beslutet att göra nått åt min situation, ville undvika medicin, inte för att jag va rädd för det för det hjälpte mig verkligen första gången.
Ville ha nått mer hållbart, något mer, verktyg för framtiden, tog beslutet att gå och få kognitiv terapi, är en slags självhjälp, man får verktyg som man kan använda sig i olika situationer. Det var otroligt lärorikt och jag tycker varje krona var väl investerade kronor, billigt var det inte men det är en livslång verktygslåda jag fick med mig.
Vet hur jag ska handskas med tankar när sinnet ändras, vet hur jag kan stuva om och ändra och jag vet mina signaler när allt inte står helt rätt till. Men genom den kognitiva terapin så är jag ganska säker på att jag inte kommer halka speciellt djupt någon mer gång. En sak jag vill säga är att va inte rädd för att be om hjälp, det blir aldrig bättre själv, ensam är inte stark, inte alls, inte på långa vägar..!
Vill ni ha hjälp, är nyfikna eller kanske har en kompis som behöver hjälp så klicka på länkarna här nedaför, kanske kan det vara det som krävs.. Ha en finfin kväll och en fortsatt bra vecka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar