Bekännelse No:31

Ok ok ok ok ok ok ok ok ok jag erkänner, jag gört, jag vågar, det är bara så det är, jag har blivit lite äldre, jag är mitt-i-livet-gammal, jag är fan mitt it..

När man var ung så fanns inga spärrar, man var alltid fräsch, alltid på G och man orkade allt, det är inte så längre, långt där ifrån, känn som jag befinner mig på en annan planet. Hur märker jag nu av den här plötsliga insikten, tja det är flera saker

• Jag är trött och jag behöver vila, mycket
• Jag behöver sova efter jobbet och ibland på jobbet
• Jag måste lägga mig tidigare för att orka
• Jag låter när jag hukar mig eller när jag ska ställ mig upp
• Jag måste sitta ner när jag ska ta på mig skor
• Jag har blivit bekväm
• När man var ung så såg man bara här nu, nu ser jag, sen måste jag planera
• När jag varit ute på fest så tar det 2 dagar att bli människa igen
• Jag tycker om att vara hemma
• Allt tar längre tid
• Jag lyssnar på lägre musik i mina lurar
• Jag har sämre hörsel
• Jag ser sämre
• Jag har blivit rädd för visa saker som man inte var när man var ung

Men det är ju så att jag älskar att vara där jag befinner mig, just mitt i, jag älskar mitt äldre jag, det är en fin människa. Det är massa som pågår och mitt liv kommer se helt annorlunda ut om bara några år, vad det är och vad som kommer hända längtar jag efter.

Att bli ung igen skulle jag inte orka, tycker om det nya tempot och min kropps puls, det är helt enkelt bra skit.. Enligt Kilroy så är jag slut, död, finito, om dom bara visste vad jag vet.!