Bekännelse No:59

Jag är fullständigt fast, jag tänker varje år att nu får jag ta det lugnt. Men hur slutar det då.? Jo med typ 16-17 timmars oavbrutet radio och tvtittande, jag är så så så så trött men jag kan inte sluta, det är ett gift, det är en drog JAG KAN INTE SLUTA.!

Förra året grät jag många tårar, 6 månader senare när dom körde "the best of "så grät jag igen på jobbet. Idag på jobbet var jag tom, berättelserna grep mig, magen och hjärtat arbetade, luften gick ur mig, jag var helt matt. Jag fick parkera min truck flera gånger och torka mina tårar. Jag vill inte att det ska sluta, jag vill att det ska gå och finnas varje dag fast det hade tagit kål på mig, som droppande syra, Andreas hade blivit mindre och mindre och mindre.

Man inser ju hur bra man har det, inte bara sådär att man har ett jobb, en familj mm mm mm. Man är född, vit, man är född i väst, man är född i Sverige, allt är så självklart här, snacka om att ha det bra från första sekund. Jag brinner för mycket men jag skulle kunna offra mitt liv för varje ämne Musikhjälpen tagit upp, dom gör det bra.

Gick förbi glasburen idag och fick mig en kram av Saman, imorgon skall jag dit 2 timmar innan tåget åker iväg med mig, som vanligt på helgen. Blir att skänka en slant, köpa en falafel och om tishan är snygg så blir det en på min något gamla kropp...