Bekännelse No:71

Det är en sak som jag dragits med sedan jag var typ 20. Det har satt små små fast ändå djupa spår i min vidöppna själ. Vidöppen är den för jag väljer att blotta mig här, för er, för mig själv.

Jag var snabb, nästan snabbast i min ålder, mina ben trummade mot underlaget och sträckan var oftast 60 meter i skolan. Sen sprang man ju ofta när man var liten, i vardagen och ofta för att man ringt på någon dörr eller pallat plommon, sprang gjorde jag iaf.

Men som sagt, när jag var runt 20 så började mina kompisar håna mig, det var ren och skär mobbning. Jag kan ju inte se alls hur det ser ut, jag tycker ju själv att jag har ett bra löpsteg, nu utnyttjar jag ju inte denna färdighet alls. Tycker ju löpning är tråkigare än precis allt, jag vill ju, jag vill ju kunna njuta av att springa.

Ser ju så himla härligt ut när en HEN susar förbi, helt oberörd, helt i harmon, ett med sig och benen.

 Men vadå, vad är det med mig då..?? Jo vissa i mitt kompisgäng tycker att jag kanske har den fulaste av alla springstilar, benen är det ingen ordning på, bakifrån skall det tydligen se helt sjukt ut. Men hur ska jag veta, hur ska jag kunna se och vad kan jag göra åt saken.....?

När jag flyttar upp till Karlstad så ska jag ge mig ut i skogen där ingen ser mig, sen ska jag likt Gump springa springa springa springa, eller inte. Det viktigaste är att jag kan, det är ingen som känner mig där, det ska bli härligt.!