En sommar för länge länge sedan eller iallafall för kanske 5 år sedan så skulle jag R, D och L ta en liten promenad, vi hade semester och vi behövde aktivera oss. Sagt och gjort, vi kom på den briljanta iden att vi skulle gå från Trollhättan upp till ed, en liten nätt sträcka på sådär 10 mil. Vi hade ju ingen direkt erfarenhet att gå längt, L springer ju mycket och det var det enda men hey hur jobbigt kan det va.
Planen var om vi nu hade en plan att vi skulle gå hela sträckan på en dag, vi räknade ut att vi skulle hinna 1 mil/2 timmar, där och då skulle vi gå den på två, sova någonstans på vägen efter sådär 5 mil. Sagt och gjort så packade alla en rygga och satte på oss kläder och skor och drog iväg, fulla av självförtroende, va fan 10 mil, no probs. Vi ringde upp till Ed och sa att dom kunde vänta sig besök dagen efter, det skulle visa sig att det blev tidigare.
Vi satte kurs mot Värnesborg och den sträckan kanske är en mil, solen stekte i ansiktet och det gick lätt, vi skrattade 10 mil i ansiktet för nu var det ju bara 9 mil kvar. Vi firade första milen genom att luncha i Vborg, dagens fucking rätt, typ biff, potatis och brunsås, göttigt. Vi passade också på att gå genom våra fötter, bra fötter är A och O och en förutsättning för att gå vidare, det visade sig att D fått en blåsa som han snabbare än snabbt tejpade, dax att gå vidare.....
Vi hade ju en plan för vart vi skulle gå men vi visste ju inte direkt vart "vandringsleden" gick så vi körde på magkänsla och den visade rätt, dax för en paus, lite vatten och något sött. Fotkoll: D´s fötter hade fått några fler blåsor och R´s fötter lika så men mera tejp trodde vi var lösningen, vi insåg oxå nu att 10 mil på en dag blev svårt, vi kanske hade gått 2.5 på 6 timmar, illa.
Vi tog beslutet där och då att 5 mil på en dag var bra, mer än bra. När vi hade passerat 3 mil så gav D upp, hans fötter pallade inte mer, skulle han fortsätta så skulle han fått amputera fötterna dagen efter, han ringde mamma som skulle komma och hämta honom, R tog oxå beslutet där och då för att kasta in handduken, han var slut finito helt tom på energi.
Jag och L fortsatte, jag mörkade lite, hade inga blåsor lr så men mina smalben tog stryk av asfalten + det fakto att jag aldrig sprungit eller gått såhär långt någonsin men jag tänkte att jag bet i, kunde jag bara gå lite till så var det ju vila sen. Dessutom visste man ju att under ett visst krig så gick ett visst folk otroliga sträckor, kanske då under dödshot men va fan jag är ju nästan där nu.. Efter 4 mil fick jag ge upp då varje steg var en pina, smärta är härligt men denna smärtasn var otrolig, stegen var tunga, jag sa till L att jag fick ge upp, det gick inte mer.
Ringde upp D och sa att de kunde plocka upp mig efter vägen, L insåg ju att han nu var själv kvar, han sprang en halvmil innan vi plockade upp honom med, han hade säkert klarat det också men ville ju inte på nått sätt gå själv. Vi kom hem till Ed med svansen mellan benen, det var inte killar med självförtroende och raka ryggar, dusch och säng var medicin.
Mina ben var trasiga i flera månader efter, fick säkert en överansträngning, kanske en inflamation i benhinnorna, det blev helt enkelt för mycket. Vi gjorde många planeringsmissar, vi gick för långt utan raster, vi hade kassa skor, vi skulle planerat att gå i tre dagar så man hade tydliga mål att ta sikte på men som sagt, 10 mil är ju en baggis. Hur som, vi hade kul de timmar som detta vansinne varade och inse, 10 mil är 10 mil det är fan rätt långt, speciellt när man går mitt ute i ingenting, en raksträcka kan vara lång och den blir ju inte kortare med smärta och blåsor.
Blev vi nått klokare...? Tja planering är inte så osmart, träning innan kanske inte är så underskattat men det var ju oxå kul att bara göra, man får och kan ge upp, man lär sig alltid nått...
